Nu har jag sagt de orden högt några gånger, och nu även skrivit dem.
En av de saker jag lärt mig om att ändra vanor eller göra en förändring i livet, är att det är större sannolikhet att hålla fast vid dem om man berättat om det för andra. Det blir mer verkligt och man känner lite accountability- ansvarsskyldighet. Men jag säger det också högt för att det känns som något läskigt och lite ”inte ska väl lilla jag”. Att säga det högt några gånger gör att anspänningarna kring det släpper lite för varje gång.
Nu börjar det kännas mer självklart. Klart att jag kan skriva en bok – jag ska ju skriva en bok. Boken håller redan på att ta form både i mitt huvud och i några word-dokument.
För några år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle vilja, eller tro att jag kan, skriva en bok. Men nu har jag så många vänner som skrivit böcker, att det inte längre känns som något några kända författare gör. De som jag känner känner jag ju som vanliga människor. Och kan de – kan jag.
Boken jag vill skriva är väl föga förvånande en facklitterär bok.
