Kunskapstörsten

Jag har under en lång tid lärt mig extremt mycket. Jag har tagit in så otroligt mycket information genom sociala medier, genom att läsa böcker, lyssna på ljudböcker och poddar och genom att gå i skolan och läsa vetenskapliga artiklar etc. Som ett korvstoppande av information och kunskap.

Jag har även haft den här tanken om att optimera tiden, så om jag inte har pluggat så har jag läst facklitteratur på min fritid. Om jag har städat eller gjort någonting så att jag inte kan läsa, så har jag lyssnat på böcker för att känna att jag ska optimera min tid och lära mig så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Inte som någon prestige grej, utan bara för att jag är så kunskapstörstande och vill lära mig så himla mycket och önskar att jag hade mer tid att lära mig mer.

Hittar inte orden

Men jag har insett att jag har känt ett tag att jag inte har så mycket att säga längre. Eller kanske snarare att jag har svårt att säga något. Jag känner att jag är i en fas och läge av att bara lära mig saker. Och jag har haft svårt att sätta ord på egna tankar, och jag insett att det är för att jag aldrig är ensam med mina tankar. Jag fyller i alla möjligheter till paus och tysnad med information istället, och jag behöver de här tysta stunderna för att kunna reflektera själv.

Det är inte nytt för mig. Jag har inte två utmattningar i bagaget för ingenting. Min kunskapstörst och längtan efter att kunna förstå saker gör att jag hamnar här igen och igen. Där jag absorberar så mycket kunskap att jag inte har något utrymme kvar att uttrycka det. Eller reflektera över en sak ordentligt, låta det marinera, innan jag går på nästa sak att lära mig eller fördjupa mig inom.

Att lyssna mer än man pratar är bra, men inte till den punkt att man nästan tystnar helt.

Och jag känner också att jag hamnat på en plats där jag känner att jag inte kan eller bör uttrycka mig för att jag inte har tillräcklig kunskap, trots att jag ju har mycket kunskap. Mitt imposter syndrome har växt i takt med att min kunskap växt.

Tystnad och plats för reflektion

Jag behöver tystnad. Jag behöver ha tomma tillfällen där jag tillåter mig själv att bara vara.

Diska, städa och promenera utan att fylla tystnaden. Att byta ut en del av min tid att läsa med att skriva.

De saker jag lär mig om nu är saker som ger mental och emotionell växtvärk. Och jag behöver vara på den obekväma platsen för att kunna växa, istället för att dämpa smärtan med mer kunskap som om det vore smärtstillande tabletter. 

Sociala medier har lärt mig otroligt mycket de senaste åren. Det mesta jag lärt mig om orättvisor, klimat, intersektionalitet, dekolonisering, politik och kapitalism har jag lärt mig av kloka människor på sociala medier. Men det har blivit att jag enbart konsumerar på SoMe, och inte producerar något. Alltså att jag delar vidare de kunskaper jag fått. 

Jag känner en stark längtan efter ett långsammare tempo, inte bara att mitt tempo ska sänkas utan att tempot runt omkring mig ska sänkas. Jag vill bort från storstan. Bort från så mycket intryck. Jag har insett hur känslig jag är för ljud, och längtar efter mer tystnad. Och att det ljud som når mig ska vara naturen. Vind i träd, vatten som porlar i bäckar och fåglar som kvittrar.

Varför jag inte lämnat tidigare

Tankarna och en slags längtan efter att lämna sociala medier är ingenting nytt för mig, utan har funnits med mig sedan 2019. Att tankarna kom då beror kanske på att jag fick min andra utmattning, eller så var det för att jag under min tid som engagerad i XR i London fick känna på hur det kan vara att vara del av något större, ett community. Eller en kombination. Det var nog också i samband med att jag började förstå kapitalismen mer och ville komma bort från de plattformar som på många sätt spär på systemet. 

Men hur och varför lämnar man sociala medier?

Det finns flera anledningar, eller ursäkter, till att jag ändå stannat.

Det är genom sociala medier jag lärt mig mest om omvärlden och olika perspektiv. Jag har ju medvetet följt konton där jag lär mig. 

Genom sociala medier har jag lärt känna otroliga människor, och fått vänner för livet. Det har varit en plats där det har varit lätt att kunna hitta människor med liknande värderingar och passioner. Det är även en plats där jag kunnat hålla kontakt med gamla vänner från skolgång, från resor och sedan barndomen.

Nyheter. Jag uppskattar hur jag genom sociala medier nås av nyheter med flera olika perspektiv och analyser, jämfört med att läsa samma slags nyheter av byråer som drivs av en jakt på klick och av journalister att inte våga gå emot sina chefer, sin regering eller samhällets normer.

Sociala medier har gett mig otroligt mycket möjligheter. Både jobberfarenheter och upplevelser för livet. Det har lett till unika och underbara resor världen över. Det har gett mig möjlighet att föreläsa, sprida kunskap om sådant jag brinner för och att nå ut till en stor publik.

En känsla av ansvar. Jag har en stor plattform. Som mest 55k följare, och med det kommer en känsla av ansvar, att jag borde använda min plattform till något bra och viktigt. 

Min plan

Så jag går och funderar på hur jag kan behålla så mycket som möjligt av detta, utan att behöva använda sociala medier.

Jag har ju en hemsida, som jag kan använda för att skriva om sådant jag brinner för. Och där jag inte behöver förhålla mig till max antal ord eller slides. 

Jag påbörjade nyhetsbrev; ett format jag verkligen tycker om. Isabella McAllister’s nyhetsbrev Chunk of Change är ett av månadens höjdpunkter. Jag skulle gärna göra något liknande, så när jag får mer utrymme att uttrycka mig vill jag gärna komma igång med det igen.

En tanke är att ha en bestämd tid varje vecka, lunchtid, där jag har en länk för de som vill joina på zoom-möte. Antingen bara för att catcha up och “umgås” även om vi inte bor nära varandra. Eller att ha teman och diskutera och fördjupa oss inom vissa ämnen. Detta är något jag tänkt göra i fysisk form med Klimatstudenterna, men eftersom jag har så många vänner och kontakter som inte bor i göteborg, vill jag ändå kunna behålla kontakt så ett sätt som är bättre än att skriva meddelanden. 

Många av de saker jag saknat har jag börjat leta upp i den fysiska världen. Jag är med i Skavet, en samlingsplats för människor som oroar sig över metakrisen att få stanna kvar i skavet – inte bara leta lösningar hela tiden. Vi har nu en Göteborgsgrupp som ses drygt en gång i månaden. Genom Klimatstudenternas lokalgrupp i Göteborg, arbetar jag för faktiskt förändringsarbete genom att gräva där jag står: Göteborg universitet. Jag anordnar även mötesplatser och föreläsningar/workshops för att sprida kunskap om viktiga saker genom den. Det skapar känsla av gemenskap i att arbeta för något större, tillsammans med andra. Jag har många fler tankar om vad vi kan göra med Klimatstudenterna Göteborg, och det känns fint att kunna göra sånt *tillsammans* och inte ensam och för mig själv. 

Just att tappa kontakten och gemenskap är en rädsla som hållit mig kvar på sociala medier.

Det här är inte en avslutning på min närvaro på sociala medier för gott. Det är en paus för nu. Men det finns så klart en chans att jag väljer att inte komma tillbaka. Eller att komma tillbaka på ett annat sätt. 

Luddit?!

Det handlar inte bara om sociala medier, utan även om skärmtid och teknik över huvud taget. Jag funderar på hur jag kan byta till en tegelstensmobil i ett samhälle där vi är så beroende av våra moderna telefoner. Jag kommer behöva behålla min mobil för Bank-ID och biljett för kollektivtrafik (då jag har studentrabatt och ofta delar biljett med min man – vilket bara går genom appen). Vi har som tur är ingen TV hemma. Det har jag inte velat ha sedan jag flyttade hemifrån som 21-åring.

Jag känner att jag håller på att bli en luddit. När jag lärde mig om energiblindhet och började se hur mycket energi vi slukar utan att ens märka det, började jag känna avsmak för det mesta med teknologi. Inte allt så klart. Jag är glad att vi har el. Men det är slentriananvändningen som skaver hos mig. Insikten på detta har växt stegvis. Dels efter att jag läste boken Stjärnklart, där all teknik slutade fungera och man fick följa olika karaktärer och se hur samhället snabbt gick i spillror och synade hur extremt beroende vi är av den. Sedan under de senaste vintrarna med så höga elkostnader. Och sedan med AI som slukar enorm mängd energi, vatten och andra resurser – något som väntas öka lavinartat. 

Det känns som att jag, och vi, kommer så långt ifrån livet. Från verkligheten. Jag vill inte tappa min verklighetsanknytning och känner ett behov av att komma närmare verkligheten och livet.

Jag vill *känna* att jag är en del av naturen. Det räcker inte att veta det intellektuellt. Jag vill på riktigt uppleva och känna det. Jag vill reparera min relation till naturen och min del av den.