Jag har sedan jag var ett litet barn kallat mig själv för pacifist sedan jag introducerades för begreppet av min pappa.

De senaste åren har jag, utan att ha reflekterat över det, inte känt mig lika hemma i det begreppet utan någon susning om varför.

Men nu tror jag att jag förstår.

För fy fan vad lätt för mig att säga.

För fy fan vad lätt för mig att säga att jag är emot allt våld när jag aldrig utsatts för extremt förtryck hela mitt liv.
När jag aldrig sett min bästa vän bli fängslad utan rättegång. När jag aldrig sett grannbarnen bli ihjälskjutna av soldater. När jag aldrig vart med om att människor tagit över mitt hus och som sedan vägrar lämna mitt hus som kanske ägts av min släkt i flera generationer.
Fan vad lätt för mig att fördöma våldsamt motstånd när jag är uppväxt i en miljö där jag har möjlighet att rösta, där jag tillhör den priviligierade delen av befolkningen, där jag kan utöva aktivism och fredlig civil olydnad utan att riskera mitt liv.

Hur kan jag egentligen veta att jag inte skulle ta till våldsamt motstånd om mitt liv såg radikalt annorlunda ut?

Vem fan är jag att fördöma allt våld, när inte allt våld är detsamma?
Och hur många fler människor skulle vara förtryckta idag om de som kommit före inte gjort våldsamt motstånd mot sina förtryckare?

Så därför, kallar jag mig själv inte längre pacifist.

“In order for nonviolence to work. Your opponent must have a Conscience.”
– Stokely Carmichael

Självklart ogillar jag fortfarande våld. Det är därför grundtanken om pacifism tilltalade mig från början. Det är därför jag är vegan. Det är därför jag engagerar mig i rättvisefrågor. Slutsatsen är helt enkelt att jag insett privilegiet i att inte behöva ta till våld som sista utväg.